Vinniga skola, Lidköping 2004
Mellan ordning och oreda
CLAUDIO SALGADO ÄR SKÅDESPELARE, uppväxt i Chile, utbildad på teaterskola i Moskva, och under det senaste decenniet verksam inom både teater och film, bland annat på Folkteatern i Göteborg. Men hans tid som Airiskonstnär på låg- och mellanstadieskolan i Vinninga, strax utanför Lidköping, kom att bli något av ett ifrågasättande också av hans egen teateridentitet. Var börjar det spelade och vem är det som regisserar verkligheten?
Under den inledande observationsfasen satt Claudio Salgado som ett slags spion i lärarrummet och antecknade i sin arbetsbok – utan att tala om varför han var där eller vad han hade för avsikter med sin närvaro. Det gjorde många nervösa, och det uppstod en spänning i rummet som han själv tyckte var konstnärligt intressant: vad händer med skolans hierarkier när en sådan osäkerhet tar sig in?
Efterhand bestämdes det att han skulle göra en film om lärarrollen och att Airisprojektet skulle ge plats för en diskussion om vad man egentligen vill och menar med sin roll som pedagog. Här vidtog dock en annan form av otydlighet. Ingen visste riktigt hur filmarbetet skulle organiseras så att det ledde tillbaka till en mer allmän diskussion; varför och för vem var Claudio egentligen där?
– Jag tycker fortfarande att det är nödvändigt för skolan att öppna sig för världen utanför och att delta i en vidare samhälls- och kulturdebatt, säger Arne Brännström, rektor på Vinningaskolan. Men för att det skall fungera krävs det mer struktur och mer ordning och reda än vad Claudio lyckades få till. Nu utlovades det aldrig något färdigt resultat och kanske måste man ha en förståelse för att projektet som sådant medför viss oklarhet. Men man kan samtidigt inte blunda för att skolans värld i sig är resultatinriktad och beroende av att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. För de flesta har nog Claudio varit ett stort frågetecken.
Två världar i kollision med varandra, olika förväntningar och olika språk. Men det är inte alla som har upplevt Claudios närvaro som otydlig. För musikläraren Helene Jälevik blev samtalen med Claudio ett uttryck för en strävan efter allvar.
– DET HAR VARIT JÄTTESPÄNNANDE att möta Claudio. Det har fått mig att bli friare i tanken, också i förhållande till barnen. Men kanske har skolvärlden extra svårt att ta emot den öppenhet som är en av konstens förutsättningar. För mig har det varit en utmaning att inte veta var diskussionerna skall hamna. Frågan »Vad är en lärare?« berör ju så mycket mer än bara den konkreta situationen i klassrummet. Mötet har varit viktigare än själva resultatet, och det har gett mig en styrka.
– Jag tycker också att det är bra att en konstnär har kommit in, säger Rolf Andersson som är resurslärare och bibliotekarie. Vissa av oss har gått här i 30 år och bestämt oss för hur saker och ting skall vara. Och så kommer det in någon som ställer till det för oss. Samtidigt menar jag att projektet borde ha varit mer definierat vad det skall leda till, och hade nog gärna sett att det hade varit ett mer renodlat konstprojekt.
– Men jag har inte varit på Vinningaskolan för att inplantera något slags konstintresse i största allmänhet, säger Claudio Salgado. För mig har det handlat om en personlig diskussion kring frihet och vad det betyder att välja en viss form att uttrycka sig i. Jag tror inte att man kan skapa intresse för konst, det måste komma inifrån. Som Helene uttryckte det en gång: där andra ser kaos och oreda, ser en konstnär det som en inspirationskälla.
