Värsås skola 2002
Kan en vilstol göra världen större?
När konstnären Marie Bondeson kom till Värsås skola – en kombinerad för-, låg- och mellanstadieskola mitt ute på Västgötaslätten, någon mil söder om Skövde – var det många som förväntade sig att hon skulle ägna sig åt utsmyckningar. Kanske skapa någon skulptur
på skolgården.
Men Marie Bondeson ville något annat. Få igång en dialog kring de arbetsvillkor som de anställda lever under. Öppna för en känsla av frihetlighet och delaktighet, mitt i all stress. Konstens roll i sammanhanget beskriver Marie som »att i samhällets tjänst få människor att reflektera över sin situation och lyssna till sina drömmar, som ett uppror mot all fyrkantighet».
Men hur tar man fatt i de där drömmarna? Hennes första åtgärd på Värsåsskolan blev att sätta ihop ett formulär med tre frågor som hon skickade på email till samtliga i personalen:
1. Om något roligt skulle hände under din arbetsdag, hur skulle detta då se ut? Tänk dig gärna en omöjlig dröm till exempel.
2. Om du fick bestämma för en dag, hur skulle din arbetsplats då se ut? (ändra vad som helst).
3. Finns det någon på din arbetsplats som du skulle vilja byta plats med för en stund, av ren nyfikenhet?
Det var mycket som gick att avläsa bara genom de svar som kom in. Till exempel visade det sig att vilorummet dragits in på grund av utrymmesbrist. Behovet av andningspauser påtalades av många. Marie valde bland de olika idéerna och förslagen.
Tyvärr gick inte önskemålet om att åka luftballong för att få se skolan i fågelperspektiv att genomföra, det blev för dyrt. Idén om en Friggebod som nytt vilorum sade tekniska kontoret nej till. I stället använde Marie Bondeson en del av Airispengarna till att köpa in tre vilstolar. En av dem står nu i lärarrummet, med en inbjudande vit fäll och en liten bordsfontän bredvid. För att utnyttja stolen får man skriva upp sig på ett rullande schema med 15-minuterspass, utlagda på dagar då Marie Bondeson går in och gör de vilandes jobb.
Efter detta projekt var det dags för rollbytena. Under en halvdag fick till exempel elevassisten vara rektor, specialläraren arbeta i köket, biträdande rektorn vara i biblioteket och fackrepresentanten gå på chefsmöte. En lek förstås, men en allvarlig lek och ett sätt att visa att konsten även kan handla om perspektivskiften och processer som redan finns i det vardagliga livet.
Marie Bondeson har också iscensatt en diskussion om behovet av paus och reflektion i arbetslivet och realiserat fackrepresentanten Eiwor Börgessons önskan att åka på studiebesök till utbildningsdepartementet och träffa skolministern.
Men än viktigare än de symbolladdade och maktkritiska handlingarna har själva lyssnandet varit. Möjligheten att sitta i lärarrummet och bara höra de olika berättelserna, att vara mitt i och ändå en främmande gestalt som inte uppfattar det som äger rum utifrån de inkörda
rutinerna.
– Maries närvaro på skolan har betytt oerhört mycket, säger Kerstin Larsson, bildlärare på Värsåsskolan. På sitt nyfikna och lågmälda vis har hon tydliggjort våra arbetsförhållanden. Hon har varit litet som en god fé, någon att anförtro sig åt, och kanske är det just det som är själva konstelementet i hennes sätt att arbeta. Hon ställer sig inte utanför, hon gör alla delaktiga i processerna.
