Solhaga By 2005
13 deltagare, 13 träd
I en samlingssal på Lödöse Museum håller dansaren Maria Mebius-Schröder en workshop för de anställda på Solhaga by, en privat vårdenhet som ligger alldeles intill museet. På Solhaga by kan vuxna personer med utvecklingsstörningar, autism och autismliknande tillstånd, samt andra allvarligare handikapp, utföra enklare arbeten.
Förutom sin verksamhet som professionell dansare har Maria Mebius-Schröder under många år intresserat sig för en kunskapsförmedlande roll där dansen integrerats, bland annat i grundskolan. På samma sätt ser hon på sitt Airisprojekt. Det är inte det konstnärliga perspektivet som står i första rummet, utan dialogen med de anställda. Bland det första hon konstaterade under observationsfasen på företaget var understimulansen hos personalgruppen och behovet av att bli sedd.
Under sin tid på Solhaga by gör hon bland annat en serie workshops med gruppövningar, improvisationer och djupavspänningar, där de 13 som anmält sig till projektet framförallt lär sig att lyssna till kroppens signaler. Varje tillfälle avslutas med att deltagarna gör var sin ”mindmap”, där de skriver ned sina reflektioner kring några angivna frågor.
Det är inte minst kombinationen av dessa moment som får en djupverkan. Övningarna utförs två och två eller tre och tre. De måste följa varandras signaler och hitta gemensamma stödpunkter. Den koncentrerade tystnaden efteråt, när alla ligger på golvet och skriver, är intensiv och laddad.
Och frågorna är inte vilka som helst. De är indelade i fyra fält och lyder: ”Vad jag gör på jobbet som jag vill göra”, ”Vad jag gör på jobbet som jag inte vill göra”, ”Vad jag inte gör på jobbet som jag vill göra”, ”Vad jag inte gör på jobbet som jag inte vill göra”.
Efter en gemensam diskussion om det som skrivits, säger Maria Mebius-Schröder att hon vill att alla skall bära frågorna med sig och sedan, några månader senare, göra var sin gestaltning i form av en installation i träden som står utanför företagets kontorsbyggnad.
– Det var det första jag tänkte på när jag kom hit, säger Maria Mebius-Schröder. Att det är 13 träd och att det är 13 deltagare i projektet.
När vi möts igen på hösten är utställningen med de 13 installationerna genomförd. Maria Mebius-Schröder berättar hur utmanande och personliga de olika gestaltningarna var. Några ifrågasatte den hierarkiska maktstrukturen på arbetsplatsen, men också den egna livssituationen. Hur gör man för att förvandla sitt liv så att det mer stämmer överens med de egna drömmarna?
– Marias verksamhet satte igång tankeprocesser hos många av oss om vad som är värt och inte värt något i det egna livet säger Carola Ernsth-Carlsson, enhetschef på Solhaga by.
– Alla har vi ju våra roller, säger Berit Jonsson som arbetar som habiliteringspersonal men också är fackligt engagerad.
– Men i det här projektet har vi blottat oss och det har gjort att vi för stunden kunnat lämna de där rollerna. Ordet konst var nog främmande för de flesta innan vi satte igång. Men nu betyder det glädje och gemenskap, något som man själv deltar i.
