Socialpsykiatrin 2008
Det stora i det lilla
”Vi är redan kreativa som individer, men vi måste också bygga in den sidan av ossi verksamheten. Genom att gå ifrån att vara kreativa individer till att vara en kreativgrupp och koppla det till vår arbetsvardag får vi också bättre resultat i verksamheten.”
Under det år som Genklang pågick bytte socialpsykiatrin både lokaler och organisation. Det var ett medvetet val av enhetschefen Gunnar Naumburg. – Jag förstod att det skulle bli ett jobbigt år för oss, därför tyckte jag att det kunde vara bra med ett projekt som Genklang som fick oss att fokusera på något annat. Jag har brunnit för idén med en konstnär på arbetsplatsen sedan jag hörde talas om det för första gången så för mig var det ingen tvekan om att vi skulle göra det här. Därför var jag också tydlig med att det ingår i de ordinarie arbetsuppgifterna att vara med. Barbara Ekström menar att fördelarna med att göra Genklang i ett skede med stora förändringar överväger nackdelarna. – Eftersom organisationen inte hade satt sig när jag kom skapades det öppningar för mig, säger hon. Jag tyckte också att det var spännande att försöka tillämpa de erfarenheter jag fick under det första året med Genklang. Efter den obligatoriska observationsfasen beslutade man att bilda sex arbetsgrupper med olika uppgifter, bland annat en grupp som arbetade med ett filmprojekt, en som arbetade med rollspel och en som arbetade med det som man kallade ”hårda paket”. – Den sistnämnda gruppen har jobbat med frågor kring hur vi ska synliggöra socialpsykiatrin utåt, bland annat har de tagit fram en informationsbroschyr och utsmyckat de nya lokalerna, berättar Barbara Ekström. Arbetsnamnet på Genklangsprojektet på socialpsykiatrin är Mitt i samhället. Det speglar ambitionen att kasta nytt ljus över verksamheten, både extern och internt, bland annat genom att ifrågasätta gränsen mellan sjukt och friskt. – Vi är redan kreativa som individer, säger Gunnar Naumburg, men vi måste också bygga in den sidan av oss i verksamheten. Genom att gå från att vara kreativa individer till att vara en kreativ grupp och koppla det till vår arbetsvardag får vi också bättre resultat i verksamheten. Han fortsätter: – Det finns förstås en risk att den utvecklingen stannar upp när projektet avslutats. Därför ska vi hitta ett sätt så att vi kan behålla Barbara här. Jag tror säkert att vi kan få en fortsättning på detta. En av deltagarna är Börje Nordén. Han uppskattar att projektet fokuserat på många små delprojekt. – Jag tycker det vi gjort är en motpol till det storslagna och det gillar jag. Vi jobbar med det lilla och med det konkreta. Det passar vår verksamhet i övrigt också. Maria Hermansson nickar instämmande. – I början kände jag att vi var tvungna att prestera massa saker, men sedan förstod jag att det inte handlade om det. Det är viktigare att man jobbar långsiktigt och med saker som kan leva kvar efter att projektet avslutats. Ska jag ge ett råd är det att man ska försöka knyta det man gör till de vardagliga uppgifterna. Vi har en plan för hur vi ska gå vidare och det känns väldigt bra. Hon tycker också att det finns en tydlig skillnad i arbetsklimatet.
– Jag tycker att vi tidigare hade en tendens att se svårigheterna när någon kom med en idé. Nu är känslan istället att allt är möjligt. Vi har ett diskussionsklimat där argumentet att något är svårt inte är avgörande för om man ska göra något eller inte.
