Personalenheten Skövde kommun 2002
Massage som en väg till konstens frihet
För personalenheten på Skövde kommun sammanföll medverkan i Airisprojektet med en omfattande omorganisation. De nya rutinerna och delvis annorlunda rollerna skapade särskilda laddningar åt denna konstens inblandning, med okända kodspråk och utifrånperspektiv, mitt i förändringsprocessen. Kunde de båda världarna mötas?
– Till en början var vi nog litet osäkra, säger personalenhetschefen Carina Lundberg. Skulle det vara för mycket för oss? Men efter Michaels första presentation sade faktiskt samtliga anställda på avdelningarna ja till att medverka. Och kanske var det till och med så att det hjälpte oss att klara omställningen.
Konstnären i fråga heter Michael Norlind och är skådespelare och dramapedagog. Till skillnad från de övriga Airiskonstnärerna valde han att förlägga sina projekt utanför själva arbetsplatsen, i en samlingssal i den närbelägna Skövde teater. Det hade sina särskilda skäl. Hans teaterövningar har en ganska intim karaktär, med mycket kroppsrörelser och massage. I kommunhuset, med sina öppna kontorslandskap och insyn för andra avdelningar, skulle det ha blivit svårt att genomföra dem på ett avspänt vis. Men han ville också rent psykologiskt pröva vad en annan plats skulle betyda för kontakten mellan de anställda.
En av våra intervjuer kring Michael Norlinds teaterprojekt sker i ett av kommunhusets konferensrum. Förutom Michael Norlind är det fem av de anställda på personalenheten som berättar om sina erfarenheter. På en av väggarna hänger ett inramat anslag med följande text: »FÖRBINDELSE Med anledning av Skövdebostäders 50-årsjubileum kommer bolaget att i länskonstmuseet i Skövde deponera konst till ett totalt belopp av 500.000:– Skövde den 5 mars 1993.» Det får förstås en särskild laddning när vi nu, tio år senare, diskuterar vad konstens skulle kunna bidra med på just den här arbetsplatsen.
– Vi har ju våra planeringsdagar och då och då har vi olika inplanerade aktiviteter, säger löneassisten Elisabeth Johansson. Men det här var någonting helt annorlunda. Här handlade det om att få syn på sig själv i förhållande till gruppen. Jag kommer aldrig att glömma när du Michael beskrev mig som skolfröken. Jag tog inte alls illa upp. Men det blev en påminnelse om vem jag inte skall vara i mitt dagliga liv.
– Efter ett tag förstod man att det fanns ett syfte med att inte ha något syfte, att det handlade om att ge sig ut i det okända, säger personalsekreteraren Jerker Andersson Liljestrand. Som individer har väl alla ett behov av konsten som vattenhål. Men det är ju inte något som går att mäta, det är frågan om en inre process.
