Falköpings Kompetens- och Arbetslivsförvaltning 2004
Hör omgivningens ljud
TONSÄTTAREN ANNA ERIKSSON har under många år intresserat sig för brytningen mellan traditionella instrument och vardagsföremål. Ett av hennes stycken har sättningen leksaksrobot och akustisk gitarr. Ett annat börjar med att en slagverksmusiker knycklar ihop en aluminiumburk.
När hon kom som Airiskonstnär till Falköpings Kompetens- och Arbetslivsförvaltning ville hon arbeta ganska handfast och hitta en konkret rela-tion mellan sina idéer och det personalen kände behov av, eller snarare en avsaknad av. Skulle konsten kunna fylla ett tomrum? Hon visste att förvaltningen var mitt uppe i en förändringsprocess, där olika enheter slagits samman och att det fanns en oro och osäkerhet hos personalen.
– Många ville sjunga i kör och det fanns önskemål om något slags musik-historisk orientering, där jag också kunde berätta om min egen musik, säger Anna Eriksson. Sedan har vi inrett ett vilorum och jag har också gjort en konsert på förvaltningens avslutningskonferens där jag framträdde tillsammans med en av de anställda som visade sig vara en duktig sångerska. Det har varit spännande, men tämligen omgående kändes det som om jag gled in i en musikpedagogisk roll, som om jag vore där snarare som musiklärare än som tonsättare. Jag var ganska snabb med att föreslå saker som jag ville ha respons på.
Till det mest lyckade, enligt Anna Eriksson, hörde föredragen om samtida musik, där hon bland annat tog hjälp av flöjtisten Ann Elkjär Hansen. Tillsammans kommer de, efter Airisprojektet, att utveckla idén och fortsätta med föredrag på olika företag där de blandar tal och musikaliska framföranden.
– Att någon säger att han eller hon har börjat lyssna på omgivningens ljud på ett annat sätt efter mina föreläsningar gör mig minst lika glad som när professor den eller den klappar mig på huvudet. Det som intresserar mig är något slags förankring i en vardag, jag är inte konstnären som kommer i slängkappa och röker cigarett med munstycke, utan vill arbeta mer lågmält. Jag tror över huvud taget inte på missionerande.
MEN VAD HAR DÅ HÄNT med personalen i Falköping? Christina Wallin, som arbetar som språklärare, berättar att ett av körstyckena, Det är en ros utsprungen sjungen i olika tempon, har fått henne att lägga upp sin undervisning på ett annorlunda vis.
– Jag kände att det gick att återanvända och ta in kanontekniken i undervisningen som ett sätt att lyssna på olika dialekter. Det som Anna har hållit på med har blivit som en påminnelse om hur mycket som finns gömt i ens egen verklighet och det har också skapat en större tolerans för främmande uttryck. Jag hade aldrig tänkt på det förut, att man kan göra musik med hjälp av talande växter eller leksaksrobotar.
– För mig har Anna levt upp till mina förväntningar om konstnären som en engagerad och passionerad person som har en förmåga att nyttja det material hon har till hands, säger Ulrika Isaksson som arbetar inom administrationen, och hör till dem som verkligen blommat ut under körsången.
– Jag hade aldrig sjungit i kör förut, men har däremot sjungit mycket för mig själv. Anna har utmanat oss, men också visat på den glädje och spontanitet som finns i gruppen. För mig som sitter på kontor med massa papper och gem var det en enorm befrielse varje gång vi träffades för att sjunga. Så visst har hon fyllt ett behov.
