Bostadsbolaget, städarna 2004
När städvagnarna krockar
– VID FÖRSTA MÖTET med Bostadsbolagets ledning var alla så positiva, säger Petra Revenue som har arbetat med städarna på Bostadsbolaget.
– Så var det dags för gruppledarna. De var helt anti och sa inte ett ord. Ni får tänka efter själva, sa jag. Vill ni göra det här? Nej, sa de, vi har inte tid. Men sedan ändrade de sig.
Petra Revenue säger att ändringen kom när de förstod att hon inte var ledningens flicka, utan att drivkraften handlade om att låta städarna själva hamna i centrum. Syftet var just att synliggöra människorna bakom städvagnen och att göra det med en känsla av värdighet.
Tillsammans med städarna har hon skapat en föreställning som både är en pjäs och en modevisning. En av städarna, Roxana Pic, visade sig också vara kläddesigner, och har sytt upp individuella kläder till var och en, vissa av dem extravaganta och medvetet överdrivna, andra mer traditionellt snygga i sin stil. En kreativitet som lever sitt eget liv, vid sidan av städerske-tillvaron, men som här kunde blomma ut och hitta ett nytt sammanhang. Petra har också arbetat med en film om städerskornas vardag.
– PETRA HAR VARIT lätt att arbeta med, säger Liljana Stojic som är gruppledare i Västra Järnbrott/Tynnered. Hon är rakt på sak, men har också gett oss en chans och låtit våra idéer styra. Jag hittade gamla städkläder och så växte idén fram att vi skulle visa hur städmodet har förändrats från 1950-talet fram till nu. Men det har också hänt något viktigt med oss som personer under arbetet med föreställningen. Som Arja, som annars är så tyst och försiktig. Hon visade sig vara en riktig teatertalang och har gett 100 procent av sig själv. Hon har verkligen tagit ett steg framåt och vunnit i respekt.
Parallellt med Airisprojektet har Petra Revenue skrivit på en egen pjäs med titeln Respekt som handlar om en kulturkritiker som möter en städerska. Hon tycker att det stundtals har varit svårt att veta vad som varit personalvård och vad som varit konst, och att det varit nödvändigt för henne att jäms med föreställningsarbetet också skriva något utifrån helt egna premisser.
– Respekt har blivit min mest politiska pjäs hittills. Den handlar om egennytta i förhållande till allmännytta. Jag hade aldrig tänkt så konkret på de frågorna förrän jag blev involverad i Airisprojektet.
– Men hade jag bara skrivit Respekt hade det känts som om jag bestulit städerskorna på deras verklighet. Jag gick in i projektet med dubbla känslor, det var otydligt för vem det var till för. Men efterhand kändes det som om vi verkligen åstadkom något tillsammans. Jag är väldigt nöjd, både personligen och för gruppen.
Någon månad efter föreställningen träffas några av de medverkande städarna i den gemensamma lokalen i Västra Järnbrott. De berättar om hur roligt de hade tillsammans och beskriver arbetet med ord som mod, dråplighet, tempo och en enorm glädje. Många, många skratt, till exempel över scenen där de tre städarna från Somalia, Bosnien och Finland krockar med sina vagnar och börjar skälla ut varandra, på sina respektive språk.
– Det var fantastiskt att se och höra Arja agera, säger Lena Skruf. Hon sa precis vad som föll henne in. När jag hade min gympa i föreställningen, kom hennes replik som en blixt: »Kärring, ställ dig på din plats, jag är faktiskt yngre än dig.«
