AstraZeneca CVGITA 2006
Konsten att göra något annat
Vi är åtta personer som har samlats för en övning i fysisk kommunikation. Enkelt uttryckt handlar det om att vi ska träna oss på att kommunicera med och genom våra kroppar. Inte helt lätt för människor som är vana vid att det är vad våra hjärnor förmår som är det centrala. Till en början är det en hel del skratt, kanske lite generade, men snart känns det naturligt och koncentrationen ökar.
Vi lär oss att använda kraftcentrum i våra kroppar och att finna balans i oss själva och tillsammans. Tydligast blir det i de mänskliga skulpturerna vi skapar tillsammans fyra och fyra. Maria Mebius Schröder förklarar efteråt att tanken med övningarna är att träna det som är nödvändigt i dansen – och i en projektinriktad verksamhet som AstraZenecas: att leda och att följa, att lita på sig själv och på andra, att samspela och improvisera.
Gruppchefen Christina Stahre berättar att orsakerna till att avdelningen ville vara med i Airis var att utveckla det kreativa tänkandet och stärka gemenskapen på arbetsplatsen. För att göra det har man arbetat med begreppet ”identitet” på olika sätt.
Personalen har till exempel gjort porträtt av varandra, tagit fram alternativa visitkort som berättat om människan snarare än yrkestiteln och arbetat med bilder där medarbetarna avbildar sig själva som filmstjärnor eller djur. Man har också använt sig av sokratiska samtal, förutom övningarna i fysisk kommunikation.
− Det har varit bra verktyg för att diskutera vårt sätt att arbeta och lyfta fram sidor av oss själva och verksamheten som det är lätt att glömma bort, säger Christina Stahre. Alla som arbetar här är oerhört prestationsinriktade, fokuserade på fakta och vana att arbeta mot tydliga mål. Risken är att vi tappar bort vår kreativitet och förmåga att tänka fritt. Jag tror att vi blir bättre på det vi gör genom att ibland göra något annat; konsten hjälper oss att glömma bort oss själva en stund.
Maria Mebius Schröder är med i Airis för andra gången och säger att även om det inte finns någon formel som fungerar överallt så kände hon sig lite säkrare den här gången. Bland annat därför att hon fått syn på sin egen kompetens genom att möta andra verkligheter.
− Jag har blivit mer medveten om vad jag och andra konstnärer är bra på, säger hon. Vi är vana att driva saker på egen hand. Se möjligheter. Prova oss fram. Våga testa utan att vara säkra på utgången. Och att misslyckas, för den delen. Det här är kunskaper och erfarenheter som också arbetsplatser har stor nytta av.
På den arbetsplats hon var på under förra omgången av Airis var ett av problemen brist på motivation. Den här gången var det tvärtom.
− De som arbetar här vill så otroligt mycket hela tiden, så det finns en risk att även Airis blir ett sätt att prestera och vara duktig. Det är ett slags bakvänt problem som vi har fått ta hänsyn till i vår handlingsplan. Vi har lagt mycket kraft på att skapa en frizon där människor
bara kan vara utan att känna press.
Ett exempel är ett fotoprojekt där uppdraget var att ta vardagsbilder, vilka som helst utan några som helst krav på kvalitet, under rubriken ”Var inte så ambitiös”.
De första reaktionerna bland personalen när Airis introducerades var lite avvaktande. Men eftersom AstraZeneca har varit med i Airis en gång förut kände många redan till projektet och snart var alla 45 på avdelningen engagerade. Maria Mebius Schröders taktik för att få acceptans var att snabbt visa vem hon är och vad hennes yrke går ut på.
− Bilden av en konstnär är lite luddig för många, så jag tror att det är viktigt att människor direkt får se mig utöva mitt jobb men även att jag vågar blotta mig som människa. Projektet ställer krav på personalen och då måste också konstnären öppna sig och vara tydlig.
Christina Stahre pekar på några olika faktorer för att processen ska bli lyckad: skapa en Airis-projektgrupp med deltagare från olika yrkesroller. Informera alla medarbetare om Airis och konstnären innan start. Utarbeta en intern och extern kommunikationsplan och dokumentera i bild och text från början.
− Jag tror också att det är viktigt att formulera något slags mål, även om processen ska vara öppen. Det behöver inte vara mätbara eller konkreta mål, bara att man klargör vilka förväntningar man har på Airis. Då är det större chans att arbetssättet lever kvar efter projekttidens slut. Det vi ska göra nu är att bygga in system i vår vardag som gör att vi blir bättre på att ta vara på medarbetarnas kreativitet, kunskaper och idéer.
”Alla som arbetar här är oerhört prestationsinriktade. Risken är att vi tappar bort vår kreativitet och förmåga att tänka fritt. Jag tror att vi blir bättre på det vi gör genom att ibland göra något annat; konsten hjälper oss att glömma bort oss själva en stund.”
AstraZeneca
Safety Surveillance CVGITA i Mölndal är en sektion med uppgift att bidra till kartläggning och övervakning av säkerhetsprofilen för AstraZenecas läkemedel inom forskningsområdena hjärta/kärl och mage/tarm. Cirka 45 personer arbetar här.
Aktiviteter
- Sokratiska samtal
- Fysisk kommunikation
- Alternativa visitkort
- Medarbetarporträtt
- Fotoprojekt
- Forum för idéutbyte och kreativitet
