AstraZeneca Clinical R&D 2004
När någonting dröjer sig kvar
JAN PETER IDSTRÖM, chef för den kliniska forskningen på Astra Zenecas anläggning i Mölndal, nämner kreativitetsträning som en viktig anledning till engagemanget i Airisprojektet. Inte så att de anställda forskarna på företaget inte skulle vara kreativa. Men konstnären Anna Perssons närvaro kom att sammanfalla med en serie omställningar och utmaningar, bland annat flytt till en helt ny byggnad i sex våningsplan där de 700 på just denna enhet inom Astra Zeneca övergår till att arbeta i öppna kontorslandskap. Det har i hög grad påverkat utfallet av Anna Perssons verksamhet och Jan Peter Idström är översvallande inför vad hon har åstadkommit.
– Diskussionerna med Anna har varit som mentala pingpongmatcher. Man kan inte annat än imponeras av hennes energi och utstrålning. Men en viktig dimension är också mötet mellan konst och forskning. Det är nästan aldrig de korrekta lösningarna, som följer normerna, som generar verkliga innovationer. Utan att man vågar göra tvärtom mot det förväntade. Och där har hennes närvaro varit en verklig inspiration. Anna Persson har bland annat arbetat med föreläsningar där hon berättar om sitt eget konstnärskap och hur hon uppfattar konsten som tanke-arena. Men hon har också på ett mer konkret plan låtit konsten gripa in i den nya kontorsbyggnaden.
Utifrån sex kodord för de olika våningsplanen i den nya forskningsbyggnaden – kreativitet, kommunikation, arbetsglädje, öppenhet, kunskaps-överföring, gruppdynamik – har de som vill frivilligt fått anmäla sig till att gestalta de olika orden. Intresset var oväntat stort och närmare tio procent anmälde sig. Anna Persson regisserade och fotograferade gestaltningarna, som skedde bakom en belyst skärm, och lät sedan överföra siluetterna på bläserat glas. Nu hänger de svartvita skuggbilderna i det nya huset, en per våningsplan, samt en serie med porträtt i tydliga färger i källarplanet, utanför de gemensamma konferenslokalerna.
– Jag uppfattar bilderna litet grann som fördröjda skuggor, säger Anna Persson när vi vandrar omkring i det nyinvigda huset. Jag valde medvetet ett ganska fragilt material. I stället för skrikiga bilder ville jag att de skulle flyta in i omgivningen. För mig berättar de om hur det privata förhåller sig till det officiella, det handlar om delaktighet men också om hur någonting dröjer sig kvar, som inte är riktigt färdigt.
– DET VAR OTROLIGT KUL att vara med om fotograferingarna. Det var längesedan jag skrattade så mycket och alla som var med verkade uppfatta det på samma sätt. Orden kan ju i sig låta litet fåniga och klyschiga, men för mig som konstnär visar det att man kan göra något intressant utifrån vilken idé som helst. Det har i hög grad handlat om att etablera förtroende och skapa en verklig dialog. Projektet har tvingat mig att bli tydligare.
– Tanken att det skulle bilda ett fysiskt avtryck som sedan finns kvar långt efteråt var en de aspekter som gjorde mig intresserad, säger Helen Lundblad som var med och gestaltade orden och som arbetar som clinical data manager. Här fick man en chans att göra något roligt tillsammans på arbetstid, men utan den vanliga prestationshetsen. Att det blev ett resultat, och ett så bra resultat av det lekfulla gjorde det inte mindre intressant. Projektet har gett oss värdefulla inblickar i ett konstnärligt tänkande som kan vara viktigt för det vi vanligtvis sysslar med. – Problemlösningar, det är vad det handlar om, säger Anna Persson.
