Arbetslivsinstitutet 2004
Dialoger och kreativa störningar
PÅ LINDHOLMEN, i det gamla varvsområdet vid Norra älvstranden, har Arbetslivsinstitutet (ALI) sina lokaler. Ett tyst kontorslandskap där forskarna sitter försjunkna framför sina datorer. Tekniker, biologer, beteendevetare och fysiologer. Inriktningen ligger framförallt på arbetsvillkor inom industrin, men en stor del av verksamheten handlar också om spridning av forsknings-resultateten i form av seminarier och diskussioner med till exempel företagshälsovård och skyddsombud.
– Det som gjorde oss intresserade av Airis var möjligheterna att ta in en person som representerar kreativitet ur ett annat perspektiv än det vi är vana vid, säger Marianne Törner, chef på ALI. Skulle det kunna hjälpa oss att bli öppnare i vår verksamhet? Hälsoaspekten har inte varit så framträdande. Airisengagemanget handlar mer om hur vi skall kunna bli bättre yrkesmänniskor och lära oss att tänka på ett annorlunda vis.
– Jag gillar inte att komma in som en stormvind, »den kreative konstnären«, säger Gunilla Hansson. Jag vill vara mer i bakgrunden, någon som befinner sig i nära dialog. En naturlig plats att föra samtal visade sig vara köket och fikarummet där alla passerar under någon del av dagen.
Gunilla Hansson har bland annat organiserat konstpauser på fredags-eftermiddagarna där hon presenterat olika samtida konstnärer, framför-allt sådana som verkat i offentliga miljöer och skapat någon form av kritisk diskussion kring språket och vad som är konstens rum. Några av de namn hon tagit upp är Mona Hatoum, Gordon Matta-Clark, Janet Cardiff, Richard Long, Lars Vilks, Sophie Calle och Jenny Holzer. I början av veckan har hon mailat ut texter och information, och efterhand, när alltfler samtal lagts till varandra, har en sorts alternativ encyklopedi skapats kring idén om konsten och det offentliga.
GUNILLA HANSSON HAR också organiserat olika workshops. De anställda har ritat av varandra med vänster hand, och har skapat bilder med utgångspunkt i idén om mellanrum. En workshop handlade om mötet mellan arbetsplatsens ord och vad som händer när de kombineras med något känt konstverk. Ord som signalinsamling, ekvationsmodulering, belastning och exponeringsmetod kombinerades med bilder av bland andra Giotto, Carl Fredrik Hill och Anna Ancher. Utifrån detta skulle de anställda i grupper om två personer skapa egna verk, men i stället för pensel, färg och duk fick de använda »lägre« material som pinnar, tvättsvamp och ståltråd.
– Det var jätteroligt, säger Kim Kähäri som är forskarassistent på ALI. Ett av våra ord var belastning. Vi högg ståltråden med en gång och gjorde om en madonnabild av Bellini utifrån könsperspektiv. Vi har mycket kreativitet inom oss, men får inte riktigt utlopp för den i vårt analytiska arbete. Gunilla har också fått oss att diskutera vad som är konst. Många har insett att en konstnärs kompetens är betydligt bredare än man tidigare vetat om.
Så vad skulle hända om konsten fick en mer permanent plats i forskar-världen?
– Den stora stötestenen tror jag är frågan om tid, säger Gunilla Hansson. Som konstnär arbetar jag med så långsamma processer, och tid i den bemärkelsen finns det inte riktigt plats för. Samtidigt har projektet visat att de som arbetar här har ett behov av att bli störda då och då, och kanske är det där som konsten skall komma in, som kreativa störningar.
